Bildbomb

Det är mammas sista kväll här i England, vi är tillbaka i Bournemouth och har ätit mexikanskt, gått på bio och nu håller hon på att packa ihop alla sina saker. Vi ska snart kolla klart på filmen Gegen die Wand (Head on) innan det är dags att sova men jag tänkte bjuda på en liten bildbomb från Brighton först:

Mer bilder kommer senare!

Brighton

En liten update bara. Det är lite tyst här igen eftersom min kära mor är på besök och för tillfället befinner i oss i vackra Brighton. Vi har det jättetrevligt och njuter av fullkomligt fantastiskt väder och ingen av oss vill åka hem igen, buhu. Just nu är vi tillbaka på hotellrummet för lite siesta innan vi ska ut och äta middag efter en heldag av shopping.

Dagens inköp:

Hoppas alla ni har bra där hemma, det blir mer bloggande när jag är tillbaka i Bournemouth igen.

X's n O's

Food baby

Jag ligger helt död i sängen. Jag har varit och haft lilla avskedet med lite folk från jobbet då alla börjar åka hit och dit på semester inom kort så man kommer inte se vissa på länge. Vi åt på den asiatiska restaurang Days som har en väldigt omtalad buffé med all möjlig asiatisk mat man kan tänka sig, den är säkert är femtio meter lång. Det finns huuur mycket mat som helst och huuuur mycket efterrätt som helst. Och chokladfontän, just sayin'. Jag åt dessutom baby squid som jag fick se på när den tillagades och kocken skrapade ut inälvorna med stekspaden- hardcore!

Så nu är jag rund som en boll och sängen sviktar. Wops!

Wish list

Santa, I've been very good this year. So far.

Nikon D5100 4990kr
Nybörjarblixt 1149kr
Objektiv 55-200mm 1890kr

Tänk vad man kan göra med ett litet liv

Eftersom jag ändå sitter hemma i min ensamhet så bestämde jag mig för att skriva klart en novell jag påbörjade för x antal år sedan och som sedan dess har legat halvfärdig på min hårddisk. Den är en smula morbid och lite hastigt skriven som det mesta jag gör men kom gärna med synpunkter och kritik.

Järnspöken

Mannen som matar änder är smal. Nej inte smal, mager. Vid kanterna på den trasiga mudden på munktröjan kan man skymta de två avmagrade armarna, tre fingrar breda, inte mer. Kläderna hänger slappt och tungt över hans axlar, liksom trycker dem mot marken. Han är så blek att man kan se blodet kräla ansträngt i ådrorna trots att man passerar på flera meters avstånd. Ansiktet är utmärglat och fårat, som på en gammal man. Men mannen som matar änder är bara 35 år gammal.

För åtta år sedan dog mannens enda barn. Hans dotter. Hon hade drabbats av en grav, elakartad hjärntumör från födseln och överlevde bara fem år av sjukdomen. Hon var mycket älskad från den dagen hon kom till jorden och till den dagen hon lämnade den. Första gången mannen höll sin dotter i sina armar trodde han att han skulle avlida i den nedsuttna sjukhusstolen för att lyckan var så överväldigande att det kändes som han skulle kvävas. Men flickan såg på honom med sin fladdrande, nyfödda blick och han visste att han aldrig skulle bli densamme igen. Ömheten som slungades genom hans kropp var som en helt ny person hade tagit plats i hans kropp och bara behållit hans syn och de pulserande hjärtslagen i öronen. Men det gjorde ingen skillnad hur älskad den lilla flickan var, hon dog i vilket fall som helst.

Mannen sitter stelt på den bräckliga träbänken som är lika präglad av tidens tand som han själv. I hans knä vilar en Ica-påse proppfull med brödsmulor och några större, torra brödskivor. Han tar en näve utan att släppa änderna med blicken, håller den stängd och sluter ögonen i några sekunder innan han i en rörelse kastar ut brödsmulorna med en knyck i handleden. Hade man stått och lyssnat uppmärksamt i den stunden skulle man uppfattat krispiga ljudet från benpiporna som gneds onaturligt knakande mot varandra. Men ingen står nära och ingen lyssnar uppmärksamt och mannen fortsätter bara mata änder.

För sex år sedan lämnade mannens fru honom. En gång för många år sedan var mannens fru en mycket vacker kvinna. Hon log alltid brett med en rad av vita, raka tänder och ruskade på det långa, mörkt bruna håret när hon skrattade åt hans lustigheter. Hon kunde smyga upp tätt intill bakom honom och kila ner händerna i hans jeansfickor och stå där och dra in doften från hans nacke och hår med slutna ögon. De hade varit lyckliga de två, när de träffades. Hon brukade laga chili con carne och servera med rödvin på en vanlig tisdag och med glittrande ögon berätta för honom att han var det finaste som fanns. Han tog henne i sina armar, bar henne över björktrösklarna i det gula lilla radhuset i tegel och kasta henne i sängen så att hon skrek av förtjusning. Mannen börjar le där han sitter. Ett genuint lyckligt leende av den ovanliga sorten. Ett sådant leende som man bara ser hos människor som inte vet om att de blir beskådade och som har blicken fäst på ett fint, gammalt minne. Deras kärlek hade varit glödande, sprakande, brinnande oändlig. Men sedan dog deras barn. Deras enda dotter. Hon fick fem år på jorden innan hon förtvinade och tog all deras kärlek med sig i graven. Det var den dagen mannens kvinna slutade borsta sitt långa, mörkt bruna hår och det var då hon slutade laga chili con carne. Men rödvinet gick fortfarande åt.

Mannen som matar änder är egentligen en bra man, en god människa. Mannen som matar änder vill ingen något ont. Men han har ingenting kvar i sitt liv. Allt som var värt att älska, allt som det var meningen att han skulle ta hand om, allt har han förlorat. Han har ingenting kvar förutom ett vansinnigt stort mot allt liv som omger honom, och det vet alla att människor som inte har något kvar att förlora är farliga människor. Riktigt farliga människor.

Mannen som matar änder är ensam. Han somnar i en tom dubbelsäng från Ikea varje kväll och har gjort så i sex långa år.  När hans hustru stängde dörren till det gula lilla radhuset i tegel bakom sig för sista gången så släcktes den enda pyrande kolbiten som fanns kvar i hans bröst. Han kunde höra det fräsande ljudet och när det svaga rökoset stack honom i näsan visste han att han aldrig skulle kunna älska en annan människa igen. Han sålde huset, han gav bort möblerna, han slängde fotografierna. Han lämnade det vackraste i hans liv bakom sig och vände sig inte om en enda gång. Men varje gång han sluter ögonen kan han se dem framför sig. Hur hon sitter på sin gröna flanellfilt och skrattar, det mest levande skratt han någonsin hört, och ruskar på huvudet precis som sin mamma. Hans fru lägger upp chili con carne och kysser honom på näsan med ett smittande leende.

Dagen då mannen matar änder är en tisdag. Han har varit och handlat och som vanligt köpt alldeles för mycket mat. I mannens lägenhet har chili con carnen bränts fast i botten på kastrullen och brandvarnaren ska snart gå igång på grund av det tjocka oset från asksvarta bönor. På bordet står ett orört glas rött vin. Det är den åttonde augusti 2008 och exakt åtta år sedan ett flickebarn dog och lämnade två människors liv i kras. Mannens genuina leende har dött bort nu, på hans läppar syns en påklistrad imitation, en skugga av det äkta och vackra som flimrade förbi hans ansikte en sista gång. I hans ögon syns ett bråddjup av ovidrörd sorg. Om man stod framför den här mannen vid detta tillfälle och såg rakt in i hans tomma blick, då skulle man se när det sista där inne går itu och vittrar sönder som murket trä. Det är så tydligt att mannen själv rycker till och blinkar ett par gånger. Men han kan inte känna något längre och han har bestämt vad han ska göra.

Mannen som matar änder är egentligen en bra man, en god människa. Mannen som matar änder vill ingen något ont. Men när brödsmulorna tagit slut och brödskivorna brutits ner till småbitar och änderna har ätit sig helt mätta och ligger och blundar i det skira solskenet, borstar han ändå av handflatorna på byxbenen, tar fram en revolver ur ICA-påsen och skjuter ihjäl fyra oskyldiga kvinnor med tre oskyldiga barn innan han sätter en den mot tinningen och trycker av. Åtta människor fick sätta livet till denna ljumma augustieftermiddag, medan mannen snabbt blir kallare tänker han på sin dotters skelande vänsteröga och ser upp på himlen som fyllts av skräckslagna änder. Mannen som matade änder var egentligen ingen ond människa, och blodet som rinner från hans krossade kranium och ner i ån är lika rött som det på hans händer.

För tretton minuter sedan blev sju människor mördade. För sex år sedan lämnade en fru sin man. För åtta år sen dog ett litet barn. Vid hennes gravsten ligger en bukett med åtta vita rosor och ett kort med vacker, snirklig text:

"Gud ska ångra att han stal mitt barn. Ett liv för varje år jag har varit tvungen att klara mig utan henne. Sedan ska jag förlåta."

Så börjar det regna.

To be there or ot to be there

Jag sitter och stäck-kollar serien My so called life (med Jared Leto i en av rollerna <3) och försöker komma fram till ifall jag ska gå ut ikväll eller inte. Jag känner mig inte helt pigg och har jag världens huvudvärk som inte vill ge sig och eftersom vi ska ses klockan sju (om en halvtimme) och jag fortfarande sitter i pyjamas så lutar det väl åt inte.

Jag har känt mig helt utmattad hela veckan och de sista två timmarna på fredagen var de värsta på länge. Det kan ha att göra med mitt dåliga humör men det är som att jag successivt har blivit tappad på energi utan att få någon tillbaka av att sova.

Men jag hatar att inte "vara där".

The end- or is it?

Vi var på bio igår och såg Dark Shadows och jag blev riktigt besviken. Filmen var snygg och hade några intressanta aspekter i berättelsen men det var i princip också allt. Storyn var lite överallt vilket gjorde att filmen blev låg och kändes lång. Dessutom var den för spridd genremässigt, den var för mycket komedi för att vara drama men för mycket drama/skräck för att vara komedi och inte alls tillräckligt mycket skräck för att vara läskig. Förmodligen beror det på att den baserats på serien Dark Shadows från 1966-71. Men om jag ska vara ärlig så hade jag mina aningar om att den kanske inte skulle vara så bra trots några av mina favoritnamn som Tim Burton, Johnny Depp och Helena Bonham Carter men jag hade hoppats att jag skulle bli glatt överraskad.

Vad som däremot gjorde mig glatt överraskad och väldigt exalterad var att trailern till Tim Burton's Frankenweenie visades. SOM jag har längtat efter den filmen. För de som inte vet är Frankenweenie en av Tim Burtons första filmer, en kortfilm från 1984 och som nu har gjorts om till animerad långfilm och visas i höst. Yey!

Jag älskar att de håller den svart-vit som originalet.